Rubrik 101
Äh, bloggen och jag har glidit ifrån varandra på sistone. Om en vecka ska vi börja i relationsrådgivning och då kommer vi nog hitta tillbaka till varandra igen. För att fungera behöver jag nog ha lite närmre än två mil till närmaste affär eller bibliotek. Även om det varit skönt att gå runt här på Öland i de allra härligaste slapparoutfitter. (Tänk pappas gigantiska Arla-tshirts, mammas fleecelångkalsonger, raggsockar, oborstat hår och nya glasögonen!)
Idag har jag i alla fall varit med i ett barnprogram. Några högskoleelever från Kalmar kom ut för att filma, och ingen hade tid med dem så jag följde med dem runt. Jag visste bara inte att jag skulle bli filmad... Intervjuerna gick ungefär så här:
- Så, Kajsa, hur var det att växa upp på landet?
- Öhh... Folktomt?
- Hur gammal är den här kalven?
- Öhh... En månad? En vecka? Två veckor?! Äh, jag har ingen aning, säg en ålder!
Men, men... Det gick nog bättre vid omtagningarna, att växa upp på landet var till slut fartfyllt och roligt med cowboyritter och en massa djur. Åldern på kalven blev två veckor. Jag hoppas inte pappa dödar mig för det, men den stod i de små kalvboxarna och det kändes fint att säga att de bodde där tills de var en månad ungefär. Jag har i alla fall lärt mig att jag i fortsättningen ska berätta för människor att bara för att jag är uppväxt på en bondgård vet jag inte något om livet på en gård. Det vore typ som om mr. Bells son skulle kunna allt om telefonen bara för att hans pappa råkade sätta ihop den första. Duuh.
