The diary of a true teenager
Till alla er åldersnojande, krisiga medelålders tanter och gubbar, kvinnor och män - sluta med det, att vara ung är mest ett helvete! Det var en sådan bra dag, och så blev det ändå så fel. Ännu en gång har min tonårshormoner valt att gå igång och få mig att känna känslor jag absolut inte vill känna. Det har hållit på så här några dagar fram och tillbaka, en känsla av att jag går vilse på väg någonstans, men det har varit bra ett par dagar. Jag tror att det var min mammas samtal med mig i morse då hon, snäll som hon är, skjutsade mig till jobbet. På något sätt lyckades hon ta ett samtal om amorteringar (fört i en normal samtalston) till ett peppande livscoachtal med överpedagogisk röst på mindre än fem. Och nu ska jag inte ljuga, hon är så pass bra på det att om hon inte varit bonde skulle hon mycket väl kunna driva ett helt dagis på egen hand - med egna fyra barn och två bonusbarn är det väl förvisso ungefär vad hon gjort - men att tala till mig på det sättet är ungefär lika rätt som att kamma en håröm igelkott mothårs. Min mamma ville bara få fram att vill man något så kan man, en filosofi jag i mitt liv alltför ofta kunnat översätta till "vill man något tillräckligt mycket, fixar det sig självt". Ni hör, den berömda räkmackan är i farten, och när jag satt där i bilen började jag återigen fundera på om det är nu, nu när jag fyllt 18 som den där majonnäsen har runnit ut i sanden, eller om jag på något sätt bara missat att det någonstans finns en refillförpackning och att allt som krävs är energin för att leta reda på den?
Egentligen tror jag att jag bara är trött på ännu en sommar med alltför mycket regn och alldeles för lite sol. Åtminstone alltför mycket regn, sol har det ju varit – det var ju bara jag som var sjuk den perioden. Jag är trött på att känna mig i vägen, en känsla jag är mycket väl medveten är framkallad av min egen paranoida hjärna som efter tre år vant sig vid att leva ett ensamt liv i en lägenhet där ingen varit påfrestande påträngande, skrikit över den äckliga kvällsmaten eller smällt igen en dörr med avskedsfrasen ”JAG HATAR DIG!!!”.
I ett försök att trycka undan känslan av att bli strypt av min egen handlingsförlamning började jag leta utbildningar. Jag hittade en som lät perfekt med rubriken ”Volontärutbildning med inriktning på internationella relationer”. Den fortsatta beskrivningen lät ännu mer perfekt, tills jag insåg att det var en folkhögskoleutbildning i Luleå. Att vara allergisk mot myggor och ha skidåkningsfobi kan ha sina nackdelar i en stad belägen långt, långt norrut. Trots dessa två, tre nackdelar fick jag dock en varm känsla i maggropen – jag hade hittat något som var för mig! Allt har känts bra fram tills idag. Då sökte jag på utbildningen och fick plötsligt klart för mig att det inte bara är i Luleå utbildningen finns. Den är till och med ganska vanlig, men att tvingas välja gör att halsen snöras ihop hårdare än någonsin – ska jag stanna i Kalmar som jag känner till, plugga i falafelns kungarike Malmö, åka till Göteborg som många trott jag är född i, eller åka till Luleå, så långt från släkten jag kan, dränkt i myggor och skidor?
Tills jag har rett ut min situation får jag nog ha en jobbig klump i magen som vrider och vänder på sig, och blir större varje gång jag ramlar över ännu en oavklarad sak på min lista över nödvändiga saker att göra i mitt liv.
Men jag ska försöka kryssa allt.
Egentligen tror jag att jag bara är trött på ännu en sommar med alltför mycket regn och alldeles för lite sol. Åtminstone alltför mycket regn, sol har det ju varit – det var ju bara jag som var sjuk den perioden. Jag är trött på att känna mig i vägen, en känsla jag är mycket väl medveten är framkallad av min egen paranoida hjärna som efter tre år vant sig vid att leva ett ensamt liv i en lägenhet där ingen varit påfrestande påträngande, skrikit över den äckliga kvällsmaten eller smällt igen en dörr med avskedsfrasen ”JAG HATAR DIG!!!”.
I ett försök att trycka undan känslan av att bli strypt av min egen handlingsförlamning började jag leta utbildningar. Jag hittade en som lät perfekt med rubriken ”Volontärutbildning med inriktning på internationella relationer”. Den fortsatta beskrivningen lät ännu mer perfekt, tills jag insåg att det var en folkhögskoleutbildning i Luleå. Att vara allergisk mot myggor och ha skidåkningsfobi kan ha sina nackdelar i en stad belägen långt, långt norrut. Trots dessa två, tre nackdelar fick jag dock en varm känsla i maggropen – jag hade hittat något som var för mig! Allt har känts bra fram tills idag. Då sökte jag på utbildningen och fick plötsligt klart för mig att det inte bara är i Luleå utbildningen finns. Den är till och med ganska vanlig, men att tvingas välja gör att halsen snöras ihop hårdare än någonsin – ska jag stanna i Kalmar som jag känner till, plugga i falafelns kungarike Malmö, åka till Göteborg som många trott jag är född i, eller åka till Luleå, så långt från släkten jag kan, dränkt i myggor och skidor?
Tills jag har rett ut min situation får jag nog ha en jobbig klump i magen som vrider och vänder på sig, och blir större varje gång jag ramlar över ännu en oavklarad sak på min lista över nödvändiga saker att göra i mitt liv.
Men jag ska försöka kryssa allt.
Kommentarer
Trackback
