Love,
(Mamma, pappa. Hoppa över det här inlägget.)
Åhh, jag lackar sönder på allt skitsnack runt omkring alla här i Kalmar. Förlåt för att jag pratade med dig om det du själv tog upp? (Och nej, jag tänker inte namedroppa något för er som inte fattar ett dyft av den här monologen...) Det här känns sjukt härligt. Inte. Men nästa gång någon mår dåligt tänker jag bara skita i det och gå därifrån i alla fall, för X verkar ju bara vilja bli kvar där nere på botten... Hade jag varit sån hade det nog varit nu jag gått ut och slagit ner någon. Men whatever. De som känner sig träffade kan ju välja mellan att antingen inte prata om förtroendesaker alls med mig (eftersom jag tydligen bara gör fel hur jag än gör med dem) eller sluta prata med mig alls. Idag känns det bra att det här är sista året i skolan, sen tänker jag flytta vad som än händer. En gång i tiden var det så att kompisar var några som kände varandra nästan innan och utan, de var ju familjen man själv valt, och man accepterade och hjälpte varandra. Om inte annat pratade man direkt till varandra, och inte genom diverse elektroniska prylar som er garanterade feltolkningar...
Jag vet inte hur det här kommer att sluta, men just nu tänker jag bara säga : Träffas IRL och lämna mig utanför. För alltid. Om det inte är mig ni tänker prata om. Och när/om vi ska träffas: prata bara med mig om saker som ni vet att inga andra blir sura över. Tills dess tänker jag vara tyst om allt som händer med alla, även om det är något bra... Jag känner ju ändå ingen av de som det brukar pratas om särskilt bra.
Åhh, jag lackar sönder på allt skitsnack runt omkring alla här i Kalmar. Förlåt för att jag pratade med dig om det du själv tog upp? (Och nej, jag tänker inte namedroppa något för er som inte fattar ett dyft av den här monologen...) Det här känns sjukt härligt. Inte. Men nästa gång någon mår dåligt tänker jag bara skita i det och gå därifrån i alla fall, för X verkar ju bara vilja bli kvar där nere på botten... Hade jag varit sån hade det nog varit nu jag gått ut och slagit ner någon. Men whatever. De som känner sig träffade kan ju välja mellan att antingen inte prata om förtroendesaker alls med mig (eftersom jag tydligen bara gör fel hur jag än gör med dem) eller sluta prata med mig alls. Idag känns det bra att det här är sista året i skolan, sen tänker jag flytta vad som än händer. En gång i tiden var det så att kompisar var några som kände varandra nästan innan och utan, de var ju familjen man själv valt, och man accepterade och hjälpte varandra. Om inte annat pratade man direkt till varandra, och inte genom diverse elektroniska prylar som er garanterade feltolkningar...
Jag vet inte hur det här kommer att sluta, men just nu tänker jag bara säga : Träffas IRL och lämna mig utanför. För alltid. Om det inte är mig ni tänker prata om. Och när/om vi ska träffas: prata bara med mig om saker som ni vet att inga andra blir sura över. Tills dess tänker jag vara tyst om allt som händer med alla, även om det är något bra... Jag känner ju ändå ingen av de som det brukar pratas om särskilt bra.
Kommentarer
Trackback
