Lektionsblogg : Friday night at the drive-in bingo
Yes. Klockan är 08.49 och jag har redan hunnit både bilda och splittra Lollos och min grupp. Nice.
Just nu känns det som om jag inte har en aning om vad jag ska använda mig av för tema i berättelsen, det enda jag vet är att jag vill ha svart-vita foton.
Jag hatar de här temana (hur stavas ordet i bestämd form plural egentligen?!) när det gäller foto, jag tycker att det brukar kännas bäst när man bara tar kameran och går ut och fotar det man ser och tycker om? Barnsligt tänkande kanske, men det är ju sån jag är. Min syster har redan gett mig en idiotstämpel för det.
Grrreat.
I och för sig inser ju till och med jag att man borde ha ett hum om vad man vill ha med, och jag utnyttjade för en gångs skull rasten till att bolla idéer med Hassel. Vi kom på att det finns helt otroligt mycket olika känslor att förmedla, men vi kom också på att det kanske går att använda sig av flera känslor för att skapa något som liknar tonårshormoner - massor av olika känslor uppstaplade på varandra övarfallandes en utan synbar anledning.
Problemet med en sådan utställning är att hitta musik till de gladare bilderna, jag menar, Damien Rice och José González är inte direkt kända för sin glädjespridande musik, även om de är genialiska i allt de gör. Möjligtvis skulle Jens Lekman kunna få göra ett inhopp, jag är dock en sådan där hemsk musiklyssnare som nästan aldrig lyssanr på textwerna utan bara lyssnar på musiken, så det skulle inte komma som en direkt chock om det visade sig att det han egentligen sjunger om är hur alla borde begå kollektivt självmord på drive-in bingon - fast i en glad ton.
Insåg just att jag har rätt mycket att jobba med i alla fall, någonting borde väl gå att få ut av allt det här? Den här idén med att skriva av sig funkar ju faktiskt!
Om jag nu bara kan lösa problemet med hur jag ska få ett rättmätigt betyg i svenska skulle det vara väldigt bra - där, om någonstans, borde det väl gå att skriva sig till ett högt betyg?!
Men det får jag vänta med att ta upp till den 12e när jag har utvecklingssamtal (döden!) - jag tycker att det är rätt kul att det är första gången på 11 år jag faktiskt har något att säga på de samtalen. Lärarna brukar dock ha mer att prata om - min närvaro till exempel? Anar att mina närvarosiffror den här terminen inte är så bra som de borde vara - jag har funnit det helt omöjligt att vakna, eller rättare sagt att hitta kraften till att lyfta undan täcket och masa mig upp, om mornarna hela hösten.
Är rätt sugen på att ta fegvägen och hoppa av skolan ett år för att kunna andas lugnt igen, men hey, så går det inte till när man arbetar har jag hört - jag får vänta ut det helt enkelt. Och det är ju bara en sisådär åtta år kvar tills jag kan sluta plugga, och på så sätt vara ledig på helger eftersom jag kan jobba i veckorna.
Det är härligt.
Just nu känns det som om jag inte har en aning om vad jag ska använda mig av för tema i berättelsen, det enda jag vet är att jag vill ha svart-vita foton.
Jag hatar de här temana (hur stavas ordet i bestämd form plural egentligen?!) när det gäller foto, jag tycker att det brukar kännas bäst när man bara tar kameran och går ut och fotar det man ser och tycker om? Barnsligt tänkande kanske, men det är ju sån jag är. Min syster har redan gett mig en idiotstämpel för det.
Grrreat.
I och för sig inser ju till och med jag att man borde ha ett hum om vad man vill ha med, och jag utnyttjade för en gångs skull rasten till att bolla idéer med Hassel. Vi kom på att det finns helt otroligt mycket olika känslor att förmedla, men vi kom också på att det kanske går att använda sig av flera känslor för att skapa något som liknar tonårshormoner - massor av olika känslor uppstaplade på varandra övarfallandes en utan synbar anledning.
Problemet med en sådan utställning är att hitta musik till de gladare bilderna, jag menar, Damien Rice och José González är inte direkt kända för sin glädjespridande musik, även om de är genialiska i allt de gör. Möjligtvis skulle Jens Lekman kunna få göra ett inhopp, jag är dock en sådan där hemsk musiklyssnare som nästan aldrig lyssanr på textwerna utan bara lyssnar på musiken, så det skulle inte komma som en direkt chock om det visade sig att det han egentligen sjunger om är hur alla borde begå kollektivt självmord på drive-in bingon - fast i en glad ton.
Insåg just att jag har rätt mycket att jobba med i alla fall, någonting borde väl gå att få ut av allt det här? Den här idén med att skriva av sig funkar ju faktiskt!
Om jag nu bara kan lösa problemet med hur jag ska få ett rättmätigt betyg i svenska skulle det vara väldigt bra - där, om någonstans, borde det väl gå att skriva sig till ett högt betyg?!
Men det får jag vänta med att ta upp till den 12e när jag har utvecklingssamtal (döden!) - jag tycker att det är rätt kul att det är första gången på 11 år jag faktiskt har något att säga på de samtalen. Lärarna brukar dock ha mer att prata om - min närvaro till exempel? Anar att mina närvarosiffror den här terminen inte är så bra som de borde vara - jag har funnit det helt omöjligt att vakna, eller rättare sagt att hitta kraften till att lyfta undan täcket och masa mig upp, om mornarna hela hösten.
Är rätt sugen på att ta fegvägen och hoppa av skolan ett år för att kunna andas lugnt igen, men hey, så går det inte till när man arbetar har jag hört - jag får vänta ut det helt enkelt. Och det är ju bara en sisådär åtta år kvar tills jag kan sluta plugga, och på så sätt vara ledig på helger eftersom jag kan jobba i veckorna.
Det är härligt.
Kommentarer
Trackback
