Barcelona!
Nu sticker jag! Eller, ja. Om 10 timmar och en kvart, men det är ju när som helst..! Är så jäkla glad att jag får åka utomlands resten av veckan, det kan behövas, har känt mig extremt deppig hela hösten.
Kanske inte helt utan anledning men det känns ändå som om jag inte har en aning om vad som händer och vad jag vill. Jag som aldrig trodde att tonårshormonerna skulle drabba mig! Nu för tiden känns det mest som om jag vill ta ett sabbatsår och bara krypa ner under ett täcke och inte bra mig ett skit om vad som händer runt om mig.
Känner mig dessutom sjukt stressad, har inte jobbat sedan helgen innan praktiken vilket borde vara sex veckor sedan nu, jag är helt pank, har inte ens påbörjat någon av alla APU-rapporter vi tydligen skulle ha till på måndag och det känns inte ens som om jag orkar ha dåligt samvete. För att göra det hela ännu bättre har jag fastnat i ett träsk av deprimerande ballader, som jag inte kan förmå mig själv att sluta lyssna på... Jag menar, Imagine, The blower's daughter, Hallelujah och Live and let die är värda varenda krona de spelat in men de är nog inte direkt musikens motsvarighet till Prozac.
Men som det fungerat i alla tider tänker jag vänta ut hela grejen - tonårsåren försvinner ju snart.
