ebbakajsasofia

If I don't get a cup of coffee in the next five minutes there's a big chance someeone's going to die.

eller god förmiddag kanske det borde heta... Idag drar min syster till Stockholm för Oasiskonserten och det borde varit jag. En sån apa! Själv ska jag till skolan om en knapp timme, engelskalektionen väntar och jag har för en gångs skull inte glömt göra någon dold uppgift! Yay, vågen! Tills dess tycker jag ni kan läsa Babel, sidan är snygg och det står många vettiga saker där.
x,

Okej, Dante Alighieri fick placera Judas, Brutus och Cassius i käftarna på Satan för all evighet - just nu skulle jag ge dem alla tre nåd och slänga in Wordpress där för att plågas tills tiden tagit slut fyra gånger om och efter det skulle jag radera ut alla internetkoder och personliga bloggverktyg för alltid.
Jävla fanskap som vi säger på Öland.

Mon nom est Kajsa, j'ai 18 ans. J'habite à Kalmar, et ont fait que depuis que j'ai été d'environ 15 ans. Mes parents vivent sur Öland, et ce sont des agriculteurs. Personnellement, je voudrais bien au travail en tant que correspondant! Mais d'abord je dois trouver un stage et de fin du secondaire.

J'adore Google Translate et ne parlent pas un mot de français

Godmorgon.
Sitter på min historielektion just nu och håller på att läsa igenom kommande uppgift. Vi ska skriva minst fem sidor om ett valfritt ämne i historien, och eftersom jag inte kan ett dyft om Balkankrigen var det de som blev mitt val. Att inte veta ett dyft om ett ämne man ska skriva kan dock visa sig rätt farligt, som nu, jag trodde att jag skulle skriva om 90-talets stridigheter i Kosovo och hur FN agerade på ett väldigt mystiskt sätt, men så lätt är det tyvärr inte då jag nu sitter och läser Utrikesdepartementets rapporter angående hur Sverige ska agera i krisen och inser att jag får gå tillbaka ända till 1912 och läsa om hur Serbiens nationalism banade väg för, och till sist utlöste, första världskriget. Illa. Men rätt kul ändå! 
       Jag misstänker dock att jag kommer vilja döda den här uppsatsen ett antal gånger innan jag är klar, men jag har hela praktiktiden på mig att både hata, döda och stycka den innan jag måste lämna in en färdig text!
x,

Fem timmars Chuck-maraton sedan skulle jag åkt hem, men helgbussar på Ölands östkant är ungefär lika befintliga som George W Bushs retorikkunskaper. Blä.

En bad hair day kunde funkat, men vad i HELVETE?! Idag går varken smink, hår eller kläder som jag vill. Jag funderar fan på att gå i mjukisbyxor som en annan lodis på Mallorca.

Yes, nu är det fredag igen och dagen har varit strålande (hey, hey det är ju fredag!). Möjligtvis började den på sämsta möjliga sätt med att jag försov mig efter att ha tryckt på avstängningsknappen istället för snooze  av någon jäkla anledning. Fast, jag gjorde en strålande comeback och blev klar på en kvart så en halvtimme efter att jag vaknat var jag i skolan och började mediakunskapen där vi idag övade på att debattera opolitiskt, a.k.a. sitta två och två och skrika högt åt varandra utana att lyssna på den andra om varför Twix är bättre än Bounty och vice versa - så kul! Jag tror inte jag var den enda som saknade Anna när hon var mammaledig förra året!
    Började med religionen idag också, av någon sjuk anledning har vi bara 6 lektioner till en 50-poängskurs, vilket suger hårt - men vi kan nog fixa det, Björn är en schysst lärare.
    Resten av dagen har tillbringats i sängen, jag var så sjukt trött när jag kom hem att jag tänkte lägga mig och sova middag i en kvart eller så. Klockan var då tjugo i fyra och jag vaknade igen klockan sex. Skumt nog är jag trött igen - ska nog sova och imorgon ska jag till Löt för årets Lötfest, Hanna och Frida-traditionen - TJOHO! (:

Min förhatliga redovisning gick faktiskt helt okej bra, jag var så röd i ansiktet att en kokt kräfta hade sett ut att ha gulsot bredvid mig, och mina knän skakade så de slog i varandra - men jag lyckades argumentera för min sak och min logotyp fick massor med beröm.
    Nu har jag just kommit hem, satt i skolan och pluggade lite till kvart över fyra och sedan dess har jag suttit på Kullzenska med Jess, Fia, Hanna, Ida och Maria - väldigt trevligt och massor med gott te blev det där! Mina fötter har dock domnat bort, eftersom vi skulle klä oss snyggt körde jag fullt ut med högklackat och allt, tänkte inte på att jag skulle springa runt, och att  brandlarmet gick på skolan idag var väl inte heller jätteplanerat. Jag överlevde dock, funderar på att gå och lägga mig nu snart faktiskt, all stress den senaste veckan har gjort att jag är helt slut!
    Godnatt,
x,

 Nu DÖR jag.

Alex har räddat min dag, för alla andra i världen med sega datorer, ladda hem C Cleaner (googla det) och rensa datorn - jag hade 3 GB med enbart osynligt skräp, och efter att jag rensat bort det startade photoshop 5 gånger så snabbt som innan OCH jag kan ha mer än ett program uppe samtidigt som InDesign!
    Nä, nu är det över en timme sedan jag tänkte gå och lägga mig, så godnatt!
x,

Gosh, nu är jag trött! Kom hem från skolan för två timmar sedan, åkte inte därifrån förrän sex och är fortfarande inte klar med min redovisning. Blä, men jag tänker redovisa det jag kan säga något om och sedan ha en dialog med juryn så de får fråga om jag glömmer något. De senaste dagarna har jag varit så uppstressad av allt som skulle göras att jag knappt kommit ihåg att äta (för att inte tala om hur min lägenhet ser ut nu..!), men som vanligt när man missköter sig tar krafterna slut någon gång, vilket olämpligt nog var ikväll för mig. Därför ska jag dricka lite te, läsa lite ur Ängeln i Groznyj av Åsne Seierstad som jag fick i julklapp och sedan gå och lägga mig tidigt - det ska bli så skönt!
     Imorgon redovisar jag 11.20, men jag kommer nog vara i skolan och uppdaterar bloggen innan dess. Ciao!
x,

...man har sett Barack Obamas inauguration speech (eller  delar av det) tre gånger på två dagar.

...man skriver nervösa taltips till sig själv - och postar dem på sin blogg

Uuuh, jag är så nervös just nu! Imorgon ska jag redovisa mitt företag inför en jury bestående av mina lärare, Hanne från nallebudet.se och en bankman. Självklart tror jag stenhårt på att mitt ekologiska café är en bra idé  (i uppgiften skulle ite lågkonjukturen tas i beaktning kanske jag ska tillägga!), men jag har en sådan enorm scenskräck att jag skakar i hela kroppen när jag ska tala! För att komma över det problemet läser jag i vår Svenska C, som nästan bara handlar om retorik - ett fantastiskt tips till alla handsvettande, knäskakande och stammande talare därute i världen! Några knep jag brukar använda när jag talar är:

• Håll i något - talkort hjälper dig att minnas, pennor går också bra de förhindrar att man står med händerna i fickorna - men se upp med whiteboardpennor, mer än en gång har jag stått och knäppt med korken under ett helt tal!
• Sätt upp håret - Då står man inte och snurrar på hårtestar eller drar för det för ansiktet!
• Be kompisar sprida ut sig - Man har alltid lättare att ta ögonkontakt med kompisar, be dem därför sitta utspritt eller sitta på din "svaga" sida (d.v.s. den sida man tittar minst åt, för högerhänta är den svaga sidanoftast vänster)
• Spana in youtubeklipp - Människan är ett flockdjur, har du sett en bra talare är det lättare att ta åt sig de bra egenskaperna!

Andra bra tips, som jag alltid lyckas glömma är:

•  Kom ihåg att skriva ett tal
  
•  Memorera talet, så du vet vad du pratar om
• Tänk på att allt går fortare när man är nervös - 13 minuter hemma kanske blir 9 minuter vid taltillfället.

Gud vad blondinbella det här kändes, men det underlättar för mig att skriva allt man ska göra eftersom jag då kan gå tilllbaka och kryssa för listan på vad jag ska tänka på imorgon - jag är en av de få som ska redovisa helt själv, alla andra är i grupper - pirrigt!

Här är President Obamas tal i sin helhet, jag tyckte om det - och det kommer med all säkerhet bli ihågkommet! Vad tyckte folket? Var det förresten bara jag som tyckte det var lite gulligt att Obama verkade lite nervös när han svor eden och snubblade över orden?


"My fellow citizens: I stand here today humbled by the task before us, grateful for the trust you have bestowed, mindful of the sacrifices borne by our ancestors. I thank President Bush for his service to our nation, as well as the generosity and cooperation he has shown throughout this transition.

Forty-four Americans have now taken the presidential oath. The words have been spoken during rising tides of prosperity and the still waters of peace. Yet, every so often the oath is taken amidst gathering clouds and raging storms. At these moments, America has carried on not simply because of the skill or vision of those in high office, but because We the People have remained faithful to the ideals of our forbearers, and true to our founding documents.

So it has been. So it must be with this generation of Americans.

That we are in the midst of crisis is now well understood. Our nation is at war, against a far-reaching network of violence and hatred. Our economy is badly weakened, a consequence of greed and irresponsibility on the part of some, but also our collective failure to make hard choices and prepare the nation for a new age. Homes have been lost; jobs shed; businesses shuttered. Our health care is too costly; our schools fail too many; and each day brings further evidence that the ways we use energy strengthen our adversaries and threaten our planet.

These are the indicators of crisis, subject to data and statistics. Less measurable but no less profound is a sapping of confidence across our land - a nagging fear that America's decline is inevitable, and that the next generation must lower its sights.

Today I say to you that the challenges we face are real. They are serious and they are many. They will not be met easily or in a short span of time. But know this, America - they will be met.

On this day, we gather because we have chosen hope over fear, unity of purpose over conflict and discord.

On this day, we come to proclaim an end to the petty grievances and false promises, the recriminations and worn out dogmas, that for far too long have strangled our politics.

We remain a young nation, but in the words of Scripture, the time has come to set aside childish things. The time has come to reaffirm our enduring spirit; to choose our better history; to carry forward that precious gift, that noble idea, passed on from generation to generation: the God-given promise that all are equal, all are free, and all deserve a chance to pursue their full measure of happiness.

In reaffirming the greatness of our nation, we understand that greatness is never a given. It must be earned. Our journey has never been one of short-cuts or settling for less. It has not been the path for the faint-hearted - for those who prefer leisure over work, or seek only the pleasures of riches and fame. Rather, it has been the risk-takers, the doers, the makers of things - some celebrated but more often men and women obscure in their labor, who have carried us up the long, rugged path towards prosperity and freedom.

For us, they packed up their few worldly possessions and traveled across oceans in search of a new life.

For us, they toiled in sweatshops and settled the West; endured the lash of the whip and plowed the hard earth.

For us, they fought and died, in places like Concord and Gettysburg; Normandy and Khe Sahn.

Time and again these men and women struggled and sacrificed and worked till their hands were raw so that we might live a better life. They saw America as bigger than the sum of our individual ambitions; greater than all the differences of birth or wealth or faction.

This is the journey we continue today. We remain the most prosperous, powerful nation on Earth. Our workers are no less productive than when this crisis began. Our minds are no less inventive, our goods and services no less needed than they were last week or last month or last year. Our capacity remains undiminished. But our time of standing pat, of protecting narrow interests and putting off unpleasant decisions - that time has surely passed. Starting today, we must pick ourselves up, dust ourselves off, and begin again the work of remaking America.

For everywhere we look, there is work to be done. The state of the economy calls for action, bold and swift, and we will act - not only to create new jobs, but to lay a new foundation for growth. We will build the roads and bridges, the electric grids and digital lines that feed our commerce and bind us together. We will restore science to its rightful place, and wield technology's wonders to raise health care's quality and lower its cost. We will harness the sun and the winds and the soil to fuel our cars and run our factories. And we will transform our schools and colleges and universities to meet the demands of a new age. All this we can do. And all this we will do.

Now, there are some who question the scale of our ambitions - who suggest that our system cannot tolerate too many big plans. Their memories are short. For they have forgotten what this country has already done; what free men and women can achieve when imagination is joined to common purpose, and necessity to courage.

What the cynics fail to understand is that the ground has shifted beneath them - that the stale political arguments that have consumed us for so long no longer apply. The question we ask today is not whether our government is too big or too small, but whether it works - whether it helps families find jobs at a decent wage, care they can afford, a retirement that is dignified. Where the answer is yes, we intend to move forward. Where the answer is no, programs will end. And those of us who manage the public's dollars will be held to account - to spend wisely, reform bad habits, and do our business in the light of day - because only then can we restore the vital trust between a people and their government.

Nor is the question before us whether the market is a force for good or ill. Its power to generate wealth and expand freedom is unmatched, but this crisis has reminded us that without a watchful eye, the market can spin out of control - and that a nation cannot prosper long when it favors only the prosperous. The success of our economy has always depended not just on the size of our Gross Domestic Product, but on the reach of our prosperity; on our ability to extend opportunity to every willing heart - not out of charity, but because it is the surest route to our common good.

As for our common defense, we reject as false the choice between our safety and our ideals. Our Founding Fathers, faced with perils we can scarcely imagine, drafted a charter to assure the rule of law and the rights of man, a charter expanded by the blood of generations. Those ideals still light the world, and we will not give them up for expedience's sake. And so to all other peoples and governments who are watching today, from the grandest capitals to the small village where my father was born: know that America is a friend of each nation and every man, woman, and child who seeks a future of peace and dignity, and that we are ready to lead once more.

Recall that earlier generations faced down fascism and communism not just with missiles and tanks, but with sturdy alliances and enduring convictions. They understood that our power alone cannot protect us, nor does it entitle us to do as we please. Instead, they knew that our power grows through its prudent use; our security emanates from the justness of our cause, the force of our example, the tempering qualities of humility and restraint.

We are the keepers of this legacy. Guided by these principles once more, we can meet those new threats that demand even greater effort - even greater cooperation and understanding between nations. We will begin to responsibly leave Iraq to its people, and forge a hard-earned peace in Afghanistan. With old friends and former foes, we will work tirelessly to lessen the nuclear threat, and roll back the specter of a warming planet. We will not apologize for our way of life, nor will we waver in its defense, and for those who seek to advance their aims by inducing terror and slaughtering innocents, we say to you now that our spirit is stronger and cannot be broken; you cannot outlast us, and we will defeat you.

For we know that our patchwork heritage is a strength, not a weakness. We are a nation of Christians and Muslims, Jews and Hindus - and non-believers. We are shaped by every language and culture, drawn from every end of this Earth; and because we have tasted the bitter swill of civil war and segregation, and emerged from that dark chapter stronger and more united, we cannot help but believe that the old hatreds shall someday pass; that the lines of tribe shall soon dissolve; that as the world grows smaller, our common humanity shall reveal itself; and that America must play its role in ushering in a new era of peace.

To the Muslim world, we seek a new way forward, based on mutual interest and mutual respect. To those leaders around the globe who seek to sow conflict, or blame their society's ills on the West - know that your people will judge you on what you can build, not what you destroy. To those who cling to power through corruption and deceit and the silencing of dissent, know that you are on the wrong side of history; but that we will extend a hand if you are willing to unclench your fist.

To the people of poor nations, we pledge to work alongside you to make your farms flourish and let clean waters flow; to nourish starved bodies and feed hungry minds. And to those nations like ours that enjoy relative plenty, we say we can no longer afford indifference to suffering outside our borders; nor can we consume the world's resources without regard to effect. For the world has changed, and we must change with it.

As we consider the road that unfolds before us, we remember with humble gratitude those brave Americans who, at this very hour, patrol far-off deserts and distant mountains. They have something to tell us, just as the fallen heroes who lie in Arlington whisper through the ages. We honor them not only because they are guardians of our liberty, but because they embody the spirit of service; a willingness to find meaning in something greater than themselves. And yet, at this moment - a moment that will define a generation - it is precisely this spirit that must inhabit us all.

For as much as government can do and must do, it is ultimately the faith and determination of the American people upon which this nation relies. It is the kindness to take in a stranger when the levees break, the selflessness of workers who would rather cut their hours than see a friend lose their job which sees us through our darkest hours. It is the firefighter's courage to storm a stairway filled with smoke, but also a parent's willingness to nurture a child, that finally decides our fate.

Our challenges may be new. The instruments with which we meet them may be new. But those values upon which our success depends - honesty and hard work, courage and fair play, tolerance and curiosity, loyalty and patriotism - these things are old. These things are true. They have been the quiet force of progress throughout our history. What is demanded then is a return to these truths. What is required of us now is a new era of responsibility - a recognition, on the part of every American, that we have duties to ourselves, our nation, and the world, duties that we do not grudgingly accept but rather seize gladly, firm in the knowledge that there is nothing so satisfying to the spirit, so defining of our character, than giving our all to a difficult task.

This is the price and the promise of citizenship.

This is the source of our confidence - the knowledge that God calls on us to shape an uncertain destiny.

This is the meaning of our liberty and our creed - why men and women and children of every race and every faith can join in celebration across this magnificent mall, and why a man whose father less than sixty years ago might not have been served at a local restaurant can now stand before you to take a most sacred oath.

So let us mark this day with remembrance, of who we are and how far we have traveled. In the year of America's birth, in the coldest of months, a small band of patriots huddled by dying campfires on the shores of an icy river. The capital was abandoned. The enemy was advancing. The snow was stained with blood. At a moment when the outcome of our revolution was most in doubt, the father of our nation ordered these words be read to the people:

"Let it be told to the future world...that in the depth of winter, when nothing but hope and virtue could survive...that the city and the country, alarmed at one common danger, came forth to meet [it]."

America. In the face of our common dangers, in this winter of our hardship, let us remember these timeless words. With hope and virtue, let us brave once more the icy currents, and endure what storms may come. Let it be said by our children's children that when we were tested we refused to let this journey end, that we did not turn back nor did we falter; and with eyes fixed on the horizon and God's grace upon us, we carried forth that great gift of freedom and delivered it safely to future generations.

Thank you. God bless you and God bless The United States of America."